Jag läste någon gång ett citat som gick ungefär så här: många blir feminister när de får flickor, men man borde bli feminist när man får pojkar. Jag var feminist innan jag fick barn och jag har fått pojkar och fortsatt vara det. Uppvuxen med mest kvinnor runt mig har jag mest sett jämställdhet ur ett kvinnligt perspektiv, men nu har jag också börjat fundera mer på jämställdhets frågor ur ett manligt perspektiv.

Jag tänkte därför att det kanske skulle vara passande att så här på internationella mansdagen dela med mig av en tanke: män är också människor. Det är som om vi glömmer bort det ibland. Ja, män har mycket fördelar i samhället, men då det kommer till medkänsla och medmänsklighet så är det som att vi ibland glömmer bort att män också är människor. Med lika mycket känslor, tankar och värde som kvinnor och barn.

Då de kommer till könsroller pratas det ofta om att män inte får visa känslor, men ganska sällan hur vi behandlar mäns känslor. Kanske har det att män inte visar känslor fått oss att glömma att de ändå har dem. Vi pratar ofta om hur tonårstjejer påverkas av bilder på Victoria's secret modeller, hur det leder till kroppskomplex och tankar om att det är så man måste se ut för att killar ska gilla en. Men samtidigt är det helt okej för tjejer och kvinnor att öppet drägla över bilder på Chris Hemsworth och andra vältränade män i bar överkropp. Det kan ju inte heller vara jätte skoj om man är en småmullig tonårskille. Eller varför inte en 30 plusare med begynnande ölmage. Men det är som att vi tror att det inte påverkar dem, för de är ju män.

Det vekar också mer okej att skämta hårt med män. Både för kvinnor och kanske speciellt för andra män. Vi kan tycka det är helt okej att Leffe öppet skämtar om Bosses begynnande flint eller ölmage i kafferummet, samtidigt som vi skulle tycka det var taskigt om Leffe skämtade om att Lotta börjat bli lite tjock. För män blir ju inte ledsna över sånt, eller?

Men det slutar inte vid känslor, någonstans vid tonåren verkar vi börja betrakta mäns liv som mindre värda än kvinnors. Då man läser om ett mord i nyheterna är vi många som är upprörda några sekunder innan vi klickar på länken och konstaterar att det var en 23-årig man. Ja, ja, men det var säkert nån gänguppgörelse. Då behöver vi inte bry oss längre. Men om det skulle varit en 23-årig kvinna skulle vi antagligen istället målat upp en bild av någon oskyldig som överfallits, kanske av någon gammal pojkvän. Förfärat oss ett tag. Varför bryr vi oss inte lika mycket om döda män? För mig blev det extra tydligt att vi inte gör det när jag tidigare i år läste en artikel i SVT om en 16-årig pojke som hittats mördad i Märsta (länk till en av artiklarna längst ner). Pojken hade anmälts försvunnen en vecka tidigare och ingen hade letat efter honom. Vanligtvis när barn och ungdomar försvinner brukar det slås upp stort i varenda tidning och det känns som om det är hela landets angelägenhet att hitta dem, precis som sig bör. Men i det här fallet ingenting. Det hade säkert mycket att göra med att pojken var invandrare, men jag tror också det hade att göra med att han var just pojke. En pojke som börjat passera gränsen från barn till man. In i zonen där hans liv inte längre betyder lika mycket. Där vi antar att han har gjort sina egna val och får stå för konsekvenserna. Medan vi med en 16-årig försvunnen flicka hade antagit att hon fallit offer för någon förövare. Jag tycker antagandena är orättvisa mot båda och berättar hur vi lärt oss att se män som handlingskraftiga varelser som agerar självständigt utifrån sina inre värderingar och kvinnor som svaga, utelämnade åt den farliga världen och omständigheterna. Bilderna gör dels vi visar lite sympati och medkännande med män, he had it comming. Och dels att vi sätter lite tilltro till kvinnors handlingskraft. Varför kan inte hon ha valt att rymma hemifrån för att hon ville ut på äventyr? Varför kan inte han ha fallit offer för omständigheterna? Kanske han var ensam och mobbad och bara ville vara med i gänget? Kanske han bara råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt?

Så som mamma till två underbara små pojkar (3,5 år och 6 månader) så önskar jag: visa medmänsklighet och medkännande med alla människor, oavsett kön. För alla har vi känslor. Jag ser hur mycket känslor och tankar som fyller min treåring, hur han blir ledsen, rädd och osäker. Funderar på vad någon har sagt åt eller gjort mot honom. Hur han storgråter och är förtvivlad. Skäms när han inser att han gjort bort sig. Är stolt när han lyckas. Är bekymrad när hans bror gråter. Är omtänksam och empatisk. Hur han blir glad och lyser upp när han får beröm, uppskattning och kärlek. De här känslorna kommer inte att försvinna någonstans. Även om han antagligen blir bättre på att dölja dem. Men jag hoppas att han när han är stor inte kommer att låsa in sina känslor utan att han kan visa dem. Och att han kan göra det utan att bli dömd och kallad öknamn, som pojkarna som jag gick i lågstadiet med blev om de lätt grät. Och kalla mig självisk, men om de någon gång (gud förbjude) är med i någon olycka, så hoppas jag att de får plats i livbåten också om de är vuxna män. För jag tycker mina söners liv är värda lika mycket som era döttrars, också då de är 23.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/avlidna-pojken-i-marsta-var-anmald-forsvunnen

 

Tomppi

19 november 2019 09:10

Fint ❤️ Blir själv upprörd när det är upprörande att det"även finns kvinnor och barn" i flyktingläger och att vi därför måste göra något...männen kan dö där?

Sedan tror jag att utseendet inte är riktigt lika viktigt för män som för kvinnor, och därför förstår vi inte hur kvinnor kan ta så illa upp för ett litet oskyldigt skämt.

För det tredje tycker jag vi borde fokusera mindre på kön! Inte dela in folk i fack. "Kvinnors euro.." "pojkar har svårt i skolan". Och istället jobba för vettiga löner inom vårdbranchen och se till att BARN med problem i skolan får hjälp.

Marie Lindén

19 november 2019 21:59

Tack. :) Jag tycker alla bara borde försöka bete sig vettigt och schysst mot alla andra, oberoende av kön / ras / sexuell läggning / social ställning /vad det nu kan vara.

Angående ditt tredje, så tror jag att det kan vara bra att hitta systematiska fel i systemet, så att man kan åtgärda dem, men det blir tokigt om man sen sätter mer tid att försöka reda ut "vems fel det är" istället för att hitta på en lösning. Jag tror inte heller man kommer att komma till någon lösning om man gör upp en svartvit vi och dom situation. För alla behövs till lösningen och det är omöjligt att få med sig en halvan om man samtidigt målar upp dem som skurkar. Då retirerar bara folk till försvarsställning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hoppas verkligen att ingen efter #metoo missat hur vanligt det tyvärr är med sexuella trakasseri mot kvinnor av män. Förhoppningsvis har vi tagit ett steg närmare att utrota dessa, men tyvärr är det nog långt kvar ännu. När vi nu ändå tar tag i s...

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar&rdquo...

Ibland verkar det som att folk tycker det är fritt fram att vara taskiga mot någon bara för att de är lyckade eller tillhör en privilegierad grupp. Till exempel då Alex Shulman i ”Min sanning” ( https://www.svtplay.se/video/23592046/min-s...

Anna Ingman skriver i sin ledare i Nya Åland måndagen den 8 juli att forskningsrapporter bör skrivas så att den ”vanliga människan” ska förstå innehållet och locka till läsning så att den når en bred publik. Resonemanget kan kanske verka ...

Det pratas väldigt mycket om ungas psykiska ohälsa och pressen på unga. Ofta utpekas press angående utseende, betyg m.m. och sociala media upp. Men efter att ha funderat på det en del, så är min fullkommligt oproffesionella åsikt att jag tror att myc...